Nej, jag kunde inte komma på en enda fråga där jag låg och stirrade på den lilla skärmen i taket. Jag var stum. Faschinerad. Förväntansfull. Nervös. Förundrad. Lycklig.
Det var något helt magiskt att se det lilla hjärtat, de små fötterna och alla tio fingrar som rörde sig där inne. Inne i min mage. Det går nästan inte att förstå. Ett liv. En människa. Vår lilla bebis. Det var nära till tårar när jag tog älsklingens hand och vi såg det lilla ansiktet i profil. Det var en blyg liten sak som vände och vred på sig och grävde ner hakan mot bröstet när vi skulle försöka ta några bilder :) Men allt såg bra ut och det är det viktiga.Vi fick ett nytt datum också, två dagar längre fram i tiden (så vi hade ganska bra koll på läget). BF=28 sept.
Förresten... jag tyckte att barnmorskan kallade bebisen för "han" vid ett tillfälle och jag tror, alltså bara tror, att jag själv, som hastigast, fast vid två tillfällen, såg att det var en liten pojke..!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar