Ångesten.. Eller nej, det var ett starkt ord, inte alls det jag menar, men tankarna.. Om att nu är det på riktigt det här med barn. I fyra månader har jag inte känt eller sett någonting (förutom det vidriga illamåendet i början), men nu.. Nu växer jag lite varje dag och knappast på längden.. Vi såg ju hur liten bebisen var, bara nån dryg decimeter lång och ett huvud som mätte fyra cm i omkrets! Hur kan då magen vara så stor redan??! "Nej, den är så liten" säger folk, men jag ser ju en enorm skillnad och visst, det ska vara så och jag kunde inte vara lyckligare för det som väntar oss, men man undrar ju hur stor och otymplig man kommer vara sista månaden??!
Det är fantastiskt det som händer med kroppen, men jag har ju såklart aldrig varit med om nåt liknande och då kommer tankarna.. Tur att bloggen finns, så jag kan skriva av mig.. Hinner liksom bearbeta allt bara under tiden jag skriver. Det känns redan annorlunda. Som att "lägg av nu, det här är inget annat än fantastiskt och det är meningen att man ska bli större och nej, R kommer absolut inte tycka något annat än att jag är jättefin".
Om inläggen här verkar osammanhängande eller rent av jättelöjliga så bryr jag mig inte. Jag bara skyller på hormonerna :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar