Om man tänker sig att man ska ha semester i fem veckor känns det väldigt lite. Fem veckor på ett helt år är ju ingenting. Tiden kommer att gå så fort och man önskar att det var ytterligare några veckor. När man går ensam hemma hela dagarna, fram och tillbaka mellan kök, vardagsrum och säng, alltid lite ont någonstans, ständigt funderandes på vad man ska laga till lunch, när man upptäcker att både kyl och frys gapar tomma, när det inte är någonting på tv, när man är för trött för att klä på sig och gå ut, när man inte har råd (för man vet inte när, hur mycket eller ens OM man kommer få några pengar nästa lönedag) att åka till stan, shoppa eller äta lunch ute och när man inte vet någon annan som är ledig eller som bara har möjlighet att komma över och "hänga" lite. Då är fem veckor en otroligt lång tid. En tid som får en att känna tristess, panik, ångest. Oövervinnerlig.
När man dessutom tänker på att ja, såhär kommer mitt liv se ut även efter dessa fem veckor. I ett helt år!! Då vill man nästan börja gråta. Missförstå mig rätt, jag längtar verkligen efter den lilla skrutten! Det ska bli jättemysigt och jag inser att jag knappast kommer ha tid att ha tråkigt om dagarna för det lär finnas att göra :) Likförbannat kommer jag att göra det ensam den största delen av tiden och det känns faktiskt lite läskigt.
Antar att det är mycket hormoner som spökar i kroppen, fler tankar än vanligt som snurrar och jag kanske både säger och skriver saker som jag vid närmare eftertanke inte menar eller som bara blev fel, men det här är ju platsen där jag kan få ur mig allt, utan att känna att jag gnäller eller klagar. Jag bara skriver, för min egen skull.
Nästa inlägg får bli när jag samlat mig lite, när jag ser det som alla ni andra redan vet och som jag självklart också vet, egentligen. Att det kommer gå jättebra. Att jag kommer att träffa folk från mamma-/BVCgrupper, åka och hälsa på kollegor, f.d. kollegor, familjen, att pengarna till slut finns på kontot och att jag kan unna mig en lunch på stan. Att jag kommer kunna lämna skrutten hos älsklingen och bara vara vuxen, vara mig, ensam eller med vänner, när jag behöver eller vill. Att vi kommer fixa det här tillsammans och att alla krämpor sakta men säkert kommer att försvinna.
Se där! Jag behöver inte ens skriva nästa inlägg, där har ni det :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar