Samvetet..

I går kväll kunde jag som vanligt inte somna när vi gick och lade oss vid tio.. tog en filt och satte mig framför tv:n en timme, sen tillbaka till sängen. Somnade och sov nästan tre timmar (!) innan det var dags att gå på toa. Tillbaka till sängen, men kunde inte somna om, låg vaken en timme och tog sedan täcke och kudde och lade mig i gäst-/bebisrummet. Somnade direkt!

Det är de som är problemet. Det är sååå skönt att bara få sova några timmar utan att krocka med någon så fort man vänder sig om, utan att höra någons tunga andetag, eller ännu värre, tunga snarkningar, kunna breda ut sig hur man vill osv. MEN jag får så sjukt dåligt samvete, för det är inte första gången jag byter sovrum mitt i natten. Ibland bara för några timmar, men ibland vaknar jag även upp alldeles ensam. Vilket gör att min fina älskling också vaknar ensam och jag vet att han verkligen inte tycker om det. Han vill ha mig där, nära, tryggt, mysigt. Det vill ju jag också, egentligen, men det går bara inte att sova så just nu :( Jag känner också att jag inte vill bli en sån där småbarnsfamilj där man har separata sovrum för at orka med. Den ena ska upp och jobba och den andra ska ta hand om bebisen hela dagen. Kanske inte är så dumt tänkt egentligen, utan klokt för att båda ska få så bra sömn som möjligt och inte störa/störas av varandra, men sen då? Det ger ju ännu mindre mys- och vuxentid, det som ska hålla ihop hela förhållandet och göra att man orkar med vardagen. Eller kan man hitta annan tid för sånt? Soffan på kvällarna, sitta nära, hålla om, bara vara. Jag är inte helt klar över det där.. känns iaf riktigt tråkigt att inte sova tillsammans varje natt.

När jag då vaknar med mitt dåliga samvete om att jag övergivit älsklingen där i sängen denna natt, så ligger jag kvar tills han åkt. En snabb puss och sen är han borta, utan att jag vågat eller kunnat säga vad jag egentligen vill säga. Nämligen just det jag precis skrivit, att jag har dåligt samvete. Att jag är så beroende av sömn att jag inte vet vad jag ska ta mig till när jag vaknar flera gånger/natt och inte kan somna om på plats. Att det absolut inte har med honom att göra. Att jag älskar honom så mycket. Att jag önskar att vi ska komma på en bra lösning på vår sömnsituation även när bebisen har en roll med i spelet. Men jag säger ingenting. Han åker.

Efter en halvtimme har jag gått upp, duschat, står i köket och fixar lite frukost. Då ser jag bilen komma tillbaka in på uppfarten. Vad har han glömt nu då, tänker jag? Älsklingen kliver in i hallen. "Hej. Jag hade lite tid över och ville bara komma hem och pussa på dig".

Jag pussar tillbaka och känner att jag aldrig vill släppa taget om den här fantastiska människan! <3