Ja, jag vet inte riktigt var jag ska börja. Det har varit så omtumlande, spännande, läskigt, mysigt, tröttsamt, lyckligt, smärtsamt och fantastiskt. Ska inte gå in på detaljer kring förlossningen, men kan säga att det tog ca tio timmar från det att vi kom in natten till måndag tills dess att han var född. Han fick hjälp ut med sugklocka, då hans värden sjönk lite mot slutet. Det blev dramatiskt, men gick ändå snabbt just då och personalen var jätteduktiga. Så även min älskade som puschade och pratade mig igenom varje värk och andades med mig varje gång jag behövde ta till lustgasen.
Vi låg ett dygn på neonatalavdelningen för att skrutten skulle få upp syrehalten och återhämta sig lite från natten. Därefter kom vi alla upp till vanliga BB. Allt gick åt rätt håll, han blev piggare och piggare, till skillnad från mig, som hade ont och var trött. Ville bara åka hem. Efter två dagar och en sista läkarkontroll blev vi utskrivna. Äntligen på väg hem!
Alla ni som fött barn vet ju hur man känner sig efteråt.. Det är ett projekt att ta sig igenom rutiner som att sitta/resa sig, klä på sig, duscha och gå på toaletten. Det är ömt mest överallt :( Sen har vi ju det här med amningen. Det är ju jämt ett sånt ståhej. Självklart förstår jag vikten av och vill såklart också mysa hud mot hud, ha en lugn stund tillsammans osv osv, men huvudsyftet är ju ändå mat till bebisen. Jag har fått så ont att jag nästan får panik när det börjar närma sig matdags. Jag försökte under alla dagar på sjukhuset och även första dagen hemma. Självklart gör det ont i början, men de sa att han hade bra grepp och rätt teknik och då borde det iaf bli lättare och lättare på sikt, inte mer smärta och fler sår för varje gång :( Nu pumpar jag ut när jag känner att det börjar spänna, vilket det gör i princip hela tiden och skrutten äter ur kopp utan problem och det är ju det viktigaste.
Får ändå dåligt samvete över att vi inte är så nära rent fysiskt just under maten, men samtidigt kommer det aldrig gå om jag mår dåligt inför varje sån stund. Just nu önskar jag bara att han var lite äldre och att mjölken bara tog slut så jag slapp denna press, oro och smärta. Då kunde jag kanske orka lite annat och fokusera mer på skrutten och min stora älskling istället för att sitta och klämma ut smärtsamma droppar i tid och otid :(
Ska prata med BVC eller de på BB på återbesöket och hoppas verkligen jag får stöd och inte fler skuldkänslor..
Nu ska jag försöka vila. Snart är det dags igen. Väcka, byta, mata, pumpa, äta (själv), vila, väcka, byta, pumpa osv.. Men varje stund däremellan, så fort jag får en sekund att bara titta och njuta är helt fantastisk. Jag kan bli tårögd av minsta lilla min och ansiktsuttryck från skrutten. Det går knappt att fatta att han är min. Okej då, vår :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar